Stå upp för det jag tror på. Leva som jag lär. Som jag gör i huvudet, men inte alltid i verkligheten. Men det kommer. Mer och mer.

Handlar om ett inre lugn. En säkerhet. Om tankens kraft. Som ska hjälpa mig att att hjälpa andra.

I artikeln under på aftonbladet.se:

”Fixa fina lår till sommaren – så blir du av med dina celluliter”

Jodå. Det finns ett mirakelmedel som fungerar. För tioåringar också.

Först ska vi oja oss över tioåringen. Sedan ska vi läsa hur vi får bort celluliterna. Jo. Det är för vuxna. Men jag ser ändå kopplingen.

Dagens duktiga kaka:

Träna lagom och ät lagom. Och motionera gärna hjärnan emellanåt. Då mår du bäst.

Kvällens sista fågelsång, stora vattendroppar hänger på träden. Stjärnklar himmel. Ren luft. Djup andning. Stärker. Lugnar.

Däremot mycket på jobbet. Jag utvecklar det jag jobbar med, gör om. Och det tar tid.

Men någon gång är den perioden över och då kan det bli fler funderingar. Igen.

Ranelids formuleringar har fått vingar. När de landar smeker de näven som var på väg att förstöra. Barnet blir åter förbehållslöst älskat. Som det förtjänar. Som varje människa förtjänar. Men det har tagit tid.

Vissa människor bara är. Och berör. Barn.

När slutar man vara barn? Alltså i bemärkelsen att man börjar anstränga sig för att vara? Inte längre bara är.

När andra människor inte längre älskar en förbehållslöst så som en mor (oftast) älskar sitt barn.

Egna erfarenheter säger i tioårsåldern.

Två barn som jag tycker mycket om är di Leva och Björn Ranelid. Och Marcus Birro. De är. Barn.

Jag har varit. Och är. Igen.

Och jag älskar.

Jag är fortfarande inne på jazzspåret. Liv.

Medan jag städade toaletten fann jag mig varande en jazztrummis med vispar i händerna. Ja, en visp i alla fall. Toaborsten började gå loss på porslinet. Duke lät fingarna leka på pianot medan jag höll takten.

Så kul kan det vara att städa toaletten en fredagskväll.

Vad gjorde vi utan musik och litteratur?

Om det jag skriver inte berör er det minsta. Inte säger er något. Så skriv det gärna. Då får jag väl byta namn till Pekoral-Pelle.

Kul att läsa statistiken. Mest sökta ord har varit blondin, cylinderhatt och blondinpelle.

Tänk om jag kunde skriva bokstäver på himlen. Om drömmarna landade som bokstäver, som ord, som berättelser. Tänk om jag kunde skriva som Björn Ranelid. Meningar som kan få mig att gråta. För att de är så vackra.

Drömmer om att fingrarna far som jazzfingrar på klaviaturen. Skriver så att det svänger, skriver lika lätt som fjärilen.  Om livet, om det största – kärleken.

Men jag har ju den här bloggen för att öva. Pröva.

Det krävs mycket för att förstå människan. Eller så krävs det inget alls. Har inte bestämt mig. Ibland är det ju helt uppenbart varför människor beter sig som de gör, ibland inte alls.

Se allt  det vackra, prata med naturen. Lyssna till andra. Då menar jag hör vad andra säger. Respektera. Tänk en gång till. Det finns alltid en anledning. Ingen är av naturen ond. Men formas.

Äsch. Blir pekoral.

Var snäll. Är vad jag vill säga.

Idag har jag tagit ett beslut som gör att jag känner mig stark. Och står för det jag tror på. Tagit en liten strid med en människa som genom sitt sätt talar om vad som är rätt. Men som enligt mig inte alltid är det.

Så jag lät personen veta det. Även om det var obehagligt före. Så var det mycket skönt efter.

Vad tycker ni om att säga en sak och ändå stå för en annan? På en annan nivå. Något som i grunden är detsamma?

Rörigt? Nåja. det handlar om att stå för sin sak även om det är obehagligt. Många av er har förstås nått dit mycket tidigare än medelålders jag. Men det känns så bra.

Kram till alla.

Förresten, tips på en bra blogg om du tycker om samtal om livet, musik och litteratur: halvar.wordpress.com